Kommunikationshinder i kontakten med din tonåring

Tonåringen behöver och vill bli självständig och behöver och vill samtidigt ha en bra kontakt med dig. 

Ja, så är det faktiskt. Även om det inte alltid verkar så.  

Som vuxen/förälder vill vi kunna stödja och guida tonåringen och kommunicera på ett sätt som inte hindrar en bra kontakt. 


Pröva det här:
 

• Låt bli att vara dömande (som det kan vara lätt att ta till, kanske för att i all välmening få tonåringen att "förstå bättre”)
• Var försiktig med att prata om dig själv och dina erfarenheter alltför mycket (som kan vara lätt att göra, kanske för att ge exempel och dela sin ”visdom”? )
• Ger inte råd och färdiga lösningar utan att tonåringen har bett om det (Som man kanske gör för att vara hjälpsam och fixa problemet? Eller för att snabbt kunna gå vidare till annat?)
• Låt bli att förmildra och släta över det tonåringen berättar.  (Det kan vara lätt att göra för man tror att det är hjälpsamt. Och kanske för att man själv tycker det är svårt att lyssna på sånt som är jobbigt)
• Låt bli att psykologisera och direkt ge en analys av det tonåringen berättar, i stället för att på riktigt lyssna. (Som man kanske gör i all välmening för att ge perspektiv på situationen)

Vilka kommunikationshinder tycker du är jobbigast att möta från andra människor?

Vilka kommunikationshinder händer det att du själv använder?

#kommunikation
#relationer
#tonår

Att våga stå upp för sig själv

Återkommande när jag träffar klienter handlar det om att det finns en längtan om att kunna stå upp för sig själv och sina värderingar. Känna att man duger och får vara den man är.

Det finns längtan efter att våga visa sin sårbarhet, att inte dölja sidor av den man är. Att känna sig trygg att säga det man vill och kunna stå för det. Fortfarande med respekt för andra förstås.

Även i nära relationer kan det här kännas svårt.

Många känner det som att man är ensam om att känna så. Det är lätt att tro att "alla andra" har ett gott självförtroende och känner sig säkra på sig själva.

Det som brukar hända dock, när man vågar vara mer sårbar och öppen är att det utvecklar mod. Det stärker självkänslan att inte hålla igen på det man vill säga. Våga ställa "dumma" frågor till exempel.

Det bjuder även in till mer mod och öppenhet för andra omkring en att vara mer mänsklig och visa vem man är. Det kan bli ganska spännande att pröva det här alltmer.

Säga som det är. Visa vem du är. 

Hur gör du? Hur vill du göra?

 

Det här med att lyssna är en nyckel när vi vill skapa relationer med äkthet, ömsesidighet, kärlek och glädje.

Ibland tror vi att vi lyssnar men det är inte alltid så. Kan du känna igen dig i det här:

- Du tror du lyssnar men är egentligen upptagen med att tänka på vad du själv ska säga.
- Du tror att du lyssnar men väntar egentligen på att han/hon ska bli tyst så att du kan säga din mening.
- Du tror att du lyssnar men väntar på att få berätta vad lösningen på problemet är

Så hur kan vi lyssna på ett sätt som gör att vi kan förstå varandra? Och som gör att vi kan och törs öppna oss för varandra?

Det här gäller ju i alla relationer, med din partner, vän, med flera, men jag tar ett exempel:

din tonårsdotter kommer hem från skolan och det har hänt något jobbigt. Hon har blivit osams med en kompis.

Pröva det här:

Skapa utrymme. Slå er ner. Visa henne att du vill lyssna. 
Gör dig öppen. Släpp dina egna tankar och tolkningar en stund och bara var närvarande.
Ge den andre personen din fulla uppmärksamhet. Bara ta emot vad hon säger.
Lyssna
Lyssna efter känslor.
Återspegla det du hör. "Det låter som att det var jobbigt." "Det låter som att du blev ledsen". "Det låter som att du blev arg".

Låt bli att ge råd om du inte har frågat om lov först. Fråga i stället efter hur hon själv vill hantera situationen. Vad hon behöver.

Var ett stöd i att diskutera alternativ och möjliga konsekvenser.

Fråga gärna efter någon dag hur det har gått och hur det känns nu.

 Du stödjer henne i sina funderingar. Du håller dig lugn och skyndar inte på någon lösning.

Din dotter får utrymme. Får höra sig själv. Hon får märka hur hon i sig själv hittar perspektiv genom att prata med dig. Det blir väldigt stärkande för hennes självkänsla.

Också förtroendet för dig stärks när hon märker att du kan lyssna utan att "lägga dig i". Det visar respekt för hennes egen förmåga, samtidigt som du finns där som stöd.

Det kan kännas svårt att bara lyssna och vara närvarande, utan att samtidigt fundera ut en lösning om hur du kan hjälpa henne. Men det är en stor gåva att bara finnas där.

Tordas släppa egna prestationskrav och prestige om att man ska ge råd. Lita på att man är värdefull bara genom att finnas där och lyssna och ta emot.

Det här kan bli guldstunder. Man möts. Det kan bli en upplevelse av att möta varandra, samtidigt som båda möter sig själva.

Vad behöver du när det är något viktigt som du vill prata om?

"Du behöver vara fullt närvarande för att den andra personen ska höra sig själv."

Vet inte var citatet kommer ifrån, men det är väldigt bra tycker jag.
 

Det är få saker i livet som hindrar dig mer än dina tvivel på dig själv, ditt värde och vad du är kapabel till att göra eller skapa.

 Det är viktigt att förstå att vi har många sidor och mycket kapacitet som vi kan utveckla. 

För mig blev starten på min personliga utveckling när jag var 28 år och jag kände att jag behövde göra något åt hur jag mådde.

Min självkänsla hade aldrig varit något vidare. Jag kände mycket rädsla och jag trivdes inte med mig själv. Jag kände mig ofta fel tillsammans med andra och tyckte att det var svårt med relationer. Min låga självkänsla gjorde att jag inte tog hand om mig utan levde ganska destruktivt, inte minst i mina relationer. 

 Efter en del sökande fastnade jag för gestaltterapi som kom att betyda väldigt mycket för mig. Det påverkade mig starkt att jag upplevde att "hela jag" fick vara med i terapirummet. Allt var välkommet. Alla mina positiva sidor, mina jobbiga och “knäppa” sidor fick komma fram. 

 Det blev en omvälvande upplevelse att få så mycket mer självkännedom, förståelse och acceptans för mig själv och få omvärdera det som jag upplevde var "fel" med mig själv.

Det var spännande att se och ta till mig så många fler sidor av mig själv. Se min kompetens. Mina brister. Mina förmågor. Min sårbarhet. Ta hand om mina rädslor. Känna min styrka. Och allt däremellan.

Acceptera mig själv och få känna mig värdefull som den jag är.
Nya aspekter av mig själv, andra människor och av livet började framträda.

Mer närvaro och medvetenhet om min intuition och mod att alltmer följa den var en väldigt värdefull del av min utveckling.
Glädje och fina relationer fick en allt större plats.

För mig har det varit fantastiskt. Idag är jag väldigt glad och tacksam över min 4-åriga utbildning i gestaltterapi, utbildning i föräldraskapskurser med mera och att hjälpa andra människor till en fin och hälsosam relation till sig själv, sina familjer, nära och kära.  

Många längtar efter mer glädje, ömsesidighet och harmoni tillsammans med sin tonåring.

Samtidigt som det är få som kan trigga oss så mycket som våra barn. I kontakten med dem kan ofta de allra starkaste känslorna komma fram.

Man kan känna en kärlek så stark att det gör ont. Man kan känna en ilska så stark så att det känns som att man ska få hjärnblödning.

Kan du känna igen dig i det?

När vi triggas extra starkt i våra nära relationer brukar det handla om gamla jobbiga erfarenheter som gör sig påminda inom oss.

Att titta mer ingående på vad man går i gång på brukar vara tillfälle för oss vuxna till läkning av gamla sår. Och det är en väg till mer kärleksfulla relationer med våra barn.

Fundera på:

        I vilka situationer triggas jag som mest?
        Vilka känslor hos min tonåring tycker jag är allra jobbigast att möta? 
        Vad händer i mig när jag märker de känslorna hos min tonåring? 
        Tillåter jag de känslorna hos mig själv?
        Hur blev jag själv bemött av min mamma eller pappa eller annan närstående när jag var arg, till exempel?
        Hur upplevde jag det?

        Om du själv har upplevt att du inte var välkommen med dina känslor när du till exempel var arg, är det troligt att du fortfarande har svårt med din ilska (om du inte är medveten och har jobbat med dina erfarenheter).
Förmodligen har du fått med dig känslan av att du är fel när du känner så.

Du har kanske lärt dig att trycka ner eller kanske inte ens tillåta dig att märka den känslan hos dig själv.

Eller du kanske exploderar, på grund av du inte har integrerat och accepterat den känslan hos dig.

Har du svårt med och inte har accepterat dina egna känslor brukar det vara svårt att acceptera de känslorna hos andra människor. Och speciellt då hos dina barn eller partner, som står dig allra närmast.

Ta hand om dig och ta dina och andras känslor på allvar.

Vill du hjälp med att förstå dig själv och till mer harmoniska och kärleksfulla relationer?

Då är du välkommen att höra av dig till mig.

Känner du dig ensam ibland?

Du inte är ensam om det.

Relationer kan vara härliga. De kan också kännas väldigt komplicerade. Det kan kännas som att man aldrig kommer att kunna få den relation med andra människor som man längtar efter.

Man kan känna ensamhet för att man faktiskt är ensam och verkligen längtar efter att träffa en partner eller någon nära vän.

Det kan också vara så att man har både familj, vänner och bekanta och ändå känner sig ensam. 

Ensamheten kan bli ännu starkare i en nära relation när vi inte når varandra. Det är ju där vi förväntar oss att få kärlek och all närhet vi har längtat efter.

Ofta handlar det om att vi inte kan kommunicera på ett sätt så att vi når varandra. Vi kanske inte lyssnar så att vi kan nå varandra.

En viktig del i det här är att ha kontakt med sig själv. Att vara medveten om sina tankar och känslor och märka hur vi gör. 

Och att kunna uttrycka sig på ett sätt som känns äkta för en själv, samtidigt som man är rädd om sig och är så sårbar och öppen som man vill och som känns bra.

Jag återkommer ständigt till vikten av medvetenhet och närvaro. Det är ju grunden i hur vi har det med oss själva och med andra.

Sen tror jag att det är så att de flesta av oss alltid kommer att komma till en känsla av ensamhet emellanåt. Och att det är som det ska vara. Och att det är viktigt att våga känna på den ibland och lära känna den.

Kanske dela känslan med en annan människa som man har förtroende för och orkar lyssna, för att våga titta på den och se vad den handlar om.  Och när man delar ensamheten är man ju inte riktigt lika ensam längre. Bara erfarenheten av att det går att dela känslan av ensamhet är en del av helandet.

Den kan omvandlas till att du känner dig mer närvarande i livet. Och att du lättare kan trivas med att bara vara själv också.

Upplever du ensamhet? Hur tar du hand om dig då?