2019

Hej!

Många längtar efter mer glädje, lugn och harmoni tillsammans med sin tonåring.

Samtidigt som det är få som kan trigga oss så mycket som våra barn. I kontakten med dem brukar de allra starkaste känslorna komma fram.

Man kan känna en kärlek så stark att det gör ont. Man kan känna en ilska så stark så att det känns som att man ska få hjärnblödning.

Kan du känna igen dig i det?

När vi triggas extra starkt i våra nära relationer brukar det handla om gamla erfarenheter som gör sig påminda inom oss.

Att titta mer ingående på vad man går i gång på brukar vara ett tillfälle för oss vuxna till läkning av gamla sår. Och det är en väg till mer kärleksfulla relationer med våra barn och partner och förstås andra människor.

Fundera på:
I vilka situationer triggas jag som mest?
Vilka känslor hos min tonåring tycker jag är allra jobbigast att möta? 
Vad händer i mig när jag märker de känslorna hos min tonåring? (eller partner!)
Tillåter jag de känslorna hos mig själv?
Hur blev jag själv bemött av min mamma eller pappa eller annan närstående när jag var arg till exempel?
Hur upplevde jag det?
Om du själv har upplevt att du inte var välkommen med dina känslor när du var arg, är det troligt att du fortfarande har svårt med din ilska (om du inte är medveten och har jobbat med dina erfarenheter).

Förmodligen har du fått med dig känslan av att du är fel när du känner så.

Du har kanske lärt dig att trycka ner eller kanske inte ens tillåta dig att märka den känslan hos dig själv.

Eller du kanske exploderar, på grund av du inte har integrerat och accepterat den känslan hos dig.

Och du kan inte uttrycka känslan på ett sätt där du tar ansvar för den, utan projicerar ut den på andra på ett sätt som gör det jobbigt för er alla.

Har du svårt med och inte har accepterat dina egna känslor brukar det vara svårt att acceptera de känslorna hos andra människor. Och speciellt då hos dina barn eller partner, som står dig allra närmast.

Ta dig gärna tid att reflektera över det här.

Ta hand om dig och ta dina och andras känslor på allvar.

Vill du hjälp med att förstå dig själv och till mer harmoniska och kärleksfulla relationer?

Då är du välkommen att höra av dig till mig.
Jag tar emot via Skype och i Stockholm

Läs hela inlägget »

Hej!

Har du tänkt på om du känner dig mest som en extrovert eller introvert person?

Det här är en viktig del av vår självkännedom. Att se vilka grundläggande behov vi har, så vi kan leva ett så harmoniskt, glädjefullt och hälsosamt liv som möjligt. I våra relationer och inte minst i yrkeslivet.

Ingen av oss är förmodligen helt och hållet det ena eller andra, men nog går det att känna igen sig lite mer i någon av här personlighetstyperna.

Jag läste Linus Jonkmans bok Introvert den tysta revolutionen och har skrivit ner några av de punkter som han tar upp som kännetecknar dragen hos de två polariteterna. En klart läsvärd bok, om du är intresserad av ämnet!

Själv känner jag mig definitivt mest som introvert. Jag tycker mycket om att träffa andra människor samtidigt som jag har ett stort behov av tystnad och att vara ensam också. Det är helt nödvändigt för mig för att "ladda batterierna", få nya idéer och samla ihop mig själv, liksom.

Så, vad känner du mest igen dig i?:

De här dragen kännetecknar en extovert person:
Att vilja vara festens medelpunkt
Att vara nyfiken på främlingar
Att kunna jobba fokuserat trots mycket bakgrundsljud
Söker aktivitet och äventyr
Uppmärksam. Har hög närvaro i rummet.
Social och relationsorienterad
Grupporienterad.
Verbal. Kan tala om det mesta med de flesta på ett spontant och naturligt vis.
Optimistisk. Tror gott om andra människor. Lyfter fram det positiva i de flesta situationer.
Snabb reaktionsförmåga. Finner ord och tankar snabbt. Har ett mycket aktivt förhållningssätt till sin omgivning.
De här dragen kännetecknar en introvert person:
Föredrar få men djupa vänskaper
Blir obekväm med att vara i centrum
Blir utmattad av nya bekantskaper
Självständig. Färgas inte av trender och grupptänkande i hög utsträckning.
Är stresskänslig. Behöver skärma av sig för att kunna koncentrera sig.
Söker stillhet och avslappning.
Gillar självständigt arbete.
Reflektion. Är starka på analys.
Trivs i sitt eget sällskap. Har lågt socialt behov.
Lyssnare. Är i samtal observanta på vad som sägs såväl som på vad som egentligen menas.
Jonkman menar att vi har med oss de här grunddragen från födseln. Sen påverkas vi förstås av vår uppväxt; miljön och våra relationer. 

I vårt samhälle har det under lång tid setts som att det är mest positivt att vara extrovert.  Junkman menar att många tror sig vara extroverta, för att man har tryckt tillbaka sina mer naturliga drag av att vara introvert. 

Det är bra att genomskåda sig själv i det här.

Kör man över sina grundläggande behov kan det bli väldigt ohälsosamt och man gör våld på sig själv. Det gör djupgående skada på vår självkänsla och hälsa.

Skriv gärna till mig och berätta hur du tänker om det här!

Läs hela inlägget »

Hej!

Det här med att lyssna är en nyckel när vi vill skapa relationer med äkthet, ömsesidighet, kärlek och glädje.

Ibland tror vi att vi lyssnar men det är inte alltid så. Kan du känna igen dig i det här:
Du tror du lyssnar men är egentligen upptagen med att tänka på vad du själv ska säga.
Du tror att du lyssnar men väntar egentligen på att han ska bli tyst så att du kan säga din mening och korrigera honom
Du tror att du lyssnar men väntar på att få berätta vad lösningen på problemet är

Så hur kan vi lyssna på ett sätt som gör att vi kan förstå varandra? Och som gör att vi kan och törs öppna oss för varandra?

Det här gäller ju i alla relationer, med din partner, vän, med flera, men jag tar ett exempel:

din tonårsdotter kommer hem från skolan och det har hänt något jobbigt. Hon har blivit osams med en kompis.

Pröva det här:
Skapa utrymme. Slå er ner. Visa henne att du vill lyssna. 
Gör dig öppen. Släpp dina egna tankar och tolkningar en stund och bara var närvarande.
Ge den andre personen din fulla uppmärksamhet. Bara ta emot vad hon säger.
Lyssna
Lyssna efter känslor.
Återspegla det du hör. "Det låter som att det var jobbigt." "Det låter som att du blev ledsen". "Det låter som att du blev arg".
Låt bli att ge råd om du inte har frågat om lov först. Fråga i stället efter hur hon själv vill hantera situationen. Vad hon behöver.
Var ett stöd i att diskutera alternativ och möjliga konsekvenser.
Fråga gärna efter någon dag hur det har gått och hur det känns nu.
Du visar intresse genom att hålla ögonkontakt. Du kanske nickar, säger "mm". Stödjer henne i sina funderingar. Håller dig lugn och skyndar inte på någon lösning.

Din dotter får utrymme. Får höra sig själv. Märka hur hon i sig själv hittar perspektiv genom att prata med dig. Det blir väldigt stärkande för hennes självkänsla.

Också förtroendet för dig stärks när hon märker att du kan lyssna utan att "lägga dig i". Det visar respekt för hennes egen förmåga, samtidigt som du finns där som stöd.

Det kan kännas svårt att bara lyssna och vara närvarande, utan att samtidigt fundera ut en lösning om hur du kan hjälpa henne. Men det är en stor gåva att bara finnas där.

Tordas släppa egna prestationskrav och prestige om att man ska ge råd. Lita på att man är värdefull bara genom att finnas där och lyssna och ta emot.

Det här kan bli guldstunder. Man möts. Det kan bli en upplevelser av att möta varandra, samtidigt som båda möter sig själva.

Vad behöver du när det är något viktigt som du vill prata om?


"Du behöver vara fullt närvarande för att den andra personen ska höra sig själv."
Vet inte var citatet kommer ifrån, men det är väldigt bra tycker jag.


Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Hej!

Känner du dig ensam ibland?

Du inte är ensam om det.

Relationer kan vara härliga. De kan också kännas väldigt komplicerade. Det kan kännas som att man aldrig kommer att kunna få den relation med andra människor som man längtar efter.

Man kan känna ensamhet för att man faktiskt är ensam och verkligen längtar efter att träffa en partner eller någon nära vän.

Det kan också vara så att man har både familj, vänner och bekanta och ändå känner sig ensam. 

Ensamheten kan bli ännu starkare i en nära relation när vi inte når varandra. Det är ju där vi förväntar oss att få kärlek och all närhet vi har längtat efter.

Ofta handlar det om att vi inte kan kommunicera på ett sätt så att vi når varandra. Vi kanske inte lyssnar så att vi kan nå varandra.

En viktig del i det här är att ha kontakt med sig själv. Att vara medveten om sina tankar och känslor och märka hur vi gör. 

Och att kunna uttrycka sig på ett sätt som känns äkta för en själv, samtidigt som man är rädd om sig och är så sårbar och öppen som man vill och som känns bra.

Jag återkommer ständigt till vikten av medvetenhet och närvaro. Det är ju grunden i hur vi har det med oss själva och med andra.

Sen tror jag att det är så att de flesta av oss alltid kommer att komma till en känsla av ensamhet emellanåt. Och att det är som det ska vara. Och att det är viktigt att våga känna på den ibland.

Kanske dela känslan med en annan människa som orkar lyssna, för att våga titta på den. Det kan vara tillsammans med en vän, en terapeut eller jourhavande präst till exempel.

Reda ut vad ensamheten handlar om. När man delar ensamheten är man ju inte riktigt lika ensam längre.

Bara erfarenheten av att det går att dela känslan av ensamhet brukar vara helande. 

Den kan omvandlas till att du känner dig mer närvarande i livet. Och att du lättare kan trivas med att bara vara själv också.

Lite paradoxalt brukar det gå lättare att få nära relationer med andra när du kan trivas och vara nöjd i ditt eget sällskap.

Upplever du ensamhet? Hur tar du hand om dig då?

Varma hälsningar
Elisabet



 

Läs hela inlägget »

Hej!

Jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och är upptagen av min egen upprördhet.  

Jag behöver kunna bära den jobbiga känslan, "äga" den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det är ingen hjälp för honom eller henne, tvärtom. 

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen och slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.

Jag hjälper den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 

För mig har det varit väldigt viktig med medvetenheten om vad jag själv saknade och hade behövt som barn. Det har gjort att jag har fått möjligheten att ge det till mina barn. 

Vilket stöd fick du? Kunde dina föräldrar vara i sin sårbarhet och vara med dig när du hade det jobbigt? Hur har det påverkat dig?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet


 

Läs hela inlägget »

Hej!

Mitt ämne idag handlar om integritet. Min egen och hur jag respekterar andras integritet och gränser.

Jag är själv rädd om min integritet och mina gränser. Och det har vuxit fram genom att jag har varit med om motsatsen; att de inte har respekterats av andra. 

Det tog mig tid att bli medveten och inse hur jag har blivit påverkad av det här och att jag, som alla andra har rätt att värna om min integritet och mina gränser.

Och med det gränser och integritet, som med det mesta, så blir man kanske aldrig "färdig". Det kommer nya utmaningar, där ens behov av gränser blir tydligare och kanske ändras på något vis. Och det kan ju vara jobbigt. Det är även en möjlighet att växa.

Ju mer medveten jag är om mitt eget behov av integritet och värdet av att kunna sätta mina gränser, desto lättare är det att vara lyhörd för andras.

Och det här är ju oerhört viktigt för hur vi har det i våra relationer.

För mig kan det svida i hjärtat när jag hör människor prata i fikarummet på arbetsplatsen på ett utelämnande eller nedlåtande sätt om sina barn eller sin partner, till exempel. 

Även om de som man pratar om inte kommer att få veta det, blir det ändå att vara vårdslös med deras integritet. Det handlar mest om omedvetenhet när man pratar så, tänker jag. Man ser det som harmlöst och menar inget illa. Men ändå.

Vi kan behöva dela tankar med någon utomstående om hur vi har det i våra relationer, men det finns ju andra sätt.

Det handlar också om vem jag själv vill vara.

Jag upplever att det ger mig en fadd och dålig känsla om jag pratar om andra som jag inte skulle vilja att de pratar om mig.

Hur jag pratar om mina barn, till exempel, påverkar ju också min relation till dem. Jag matar mig själv med påståenden om dem som också skapar hur vår relation ser ut.

Hur tänker du om det här?
Vilka erfarenheter har du?
När har du blivit utmanad i din integritet och dina gränser?
Händer det att du märker att du kliver över andras gränser?
Vad gör du då?

Varma hälsningar
Elisabet

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla, som är ett favoritämne för mig. Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, bli trygg i sig själv och utvecklas. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Idag lite tankar om att jämföra sig med andra...

Brukar du göra det? Jämföra dig med hur framgångsrika andra verkar vara i sitt arbete? Hur lyckliga de verkar? Hur framgångsrika deras barn är? Hur härligt förhållande de verkar ha med sin partner? Vilka härliga semestrar de verkar ha och så vidare...

Det här är bland de mest effektiva sätten att ta ner sig själv, tänker jag. Man tappar energi. Det gör att man inte ser det man själv har. Man missar att alla har sin egen väg att gå. Det tar bort fokus från att utveckla sitt eget liv. 

När det här händer, när du märker att du jämför dig med en kollega, till exempel, och du mår lite dåligt av det, pröva att stanna upp och gör dig medveten om vad det är du tänker.

Ett sätt är att du kan ta det som inspiration när du ser någon det går bra för. Det kan göra det tydligt vad du själv vill utveckla i ditt liv.

Dra tillbaka uppmärksamheten till dig själv. Påminn dig om vad som är bra i ditt liv. Påminn dig om vad som är viktigt för dig i ditt liv. Se till att du prioriterar det.

Gör dig medveten om din kropp och förankra känslan inom dig att vara DU. Du har ansvar för ditt liv och du är värd att du tar dig själv på allvar.

I mitt arbete guidar jag mina klienter att komma mer "i sin kropp" och till sina känslor. Det är en viktig del i att utveckla självkänslan och tryggheten i sig själv och till att bli mer av den man är i grunden.

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla, som är ett favoritämne för mig. Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, bli trygg i sig själv och utvecklas. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Idag handlar det om mod och sårbarhet.

För att kunna leva autentiskt, i kontakt med oss själva, tillsammans med andra och agera utifrån det som är sant för oss behövs det många gånger mod. 

Det kan kännas väldigt riskabelt och vi kan bli rädda att bli sårade, när vi på det här sättet visar vem vi är. Samtidigt är det då vi kan mötas på riktigt och få meningsfulla relationer. 

Det här kan vara en jätteutmaning många gånger tycker jag, men det är väl värt att utveckla den här förmågan. Det blir mer upplevelse av meningsfullhet och att känna sig levande i livet.

Man behöver "visa sitt hjärta" var det en man som sa till mig en gång. Fint uttryckt tycker jag.

Författaren Brené Brown beskriver det här väldigt bra och pratar även allmänt om att ha det bra både i yrkes- och privatlivet. Så jag skickar en youtubefilm med henne till dig. Klicka på länken nedan.

Låt dig inspireras!

Elisabet 
https://www.youtube.com/watch?v=mDS5bqvOlhc

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla. Det handlar om att utveckla sin självkännedom, självacceptans och medkänsla med sig själv, bli trygg i sig själv och få växa som människa. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Återkommande när jag träffar mina klienter handlar det om att det finns en längtan om att kunna stå upp för sig själv och sina värderingar. Känna att man duger och får vara den man är.

En längtan efter att våga visa sin sårbarhet. Vara så säker så man kan säga det man vill och kunna stå för det. Fortfarande med respekt för andra förstås.

För de flesta av oss känns det som att vi är alldeles ensamma om att känna så. Det är lätt att tro att "alla andra" har ett gott självförtroende och känner sig säkra på sig själva.

Det som brukar hända, dock, när man vågar vara mer sårbar och öppen är att det ger en skön känsla i kroppen. Det utvecklar mod. Det stärker självkänslan att inte hålla igen på det man vill säga. Ställa "dumma" frågor till exempel.

Det bjuder även in till mer mod och öppenhet för andra omkring dig att vara mer mänsklig och visa vem man är. Det kan bli ganska spännande att pröva det här alltmer. Säga som det är. Visa vem du är. 

Hur gör du? Hur vill du göra?

Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer min text om självkänsla, som är grunden i allt vi gör och hur vi har det. Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, bli trygg i sig själv och utvecklas. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor. 

Hur tänker du om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende?

Lite grovhugget brukar man säga att självkänslan handlar om varande och självförtroendet handlar om görande.

(ett gott) Självförtroende: det kan handla att man känner sig trygg i sin yrkesroll, att man liksom vet vem man är på jobbet. Man har sina uppgifter, man utför sitt jobb väl, man har sin roll. Man har utbildning och erfarenheter som gör att man kan sitt arbete. 

(en god) Självkänsla: att trivas med att liksom bara vara sig själv. Och att ha
ett värde bara genom att man existerar.

Självkänsla och självförtroende går in i varandra. Om jag är duktig i mitt arbete, så kan det "sippra ner" till självkänslan. Att känna att man är kompetent i sitt görande ger en trygghet, en stabilitet i ens varande.

Jag upplever att självkänslan sitter mest i kroppen, där finns min känsla av vem jag är. Och självförtroendet sitter mer i huvudet och handlar om hur jag tänker att jag är. Ofta i jämförelse med andra. Hur upplever du det?

Hur tänker du om självkänsla och självförtroende?
Har du en skön balans mellan de båda? Eller är det någon del där du är mer sårbar?

Varma hälsningar
Elisabet

Läs hela inlägget »

Hej!

Här skriver jag om självkänsla, som är grunden i allt vi gör och hur vi har det. 

Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, kunna acceptera sig själv, känna självkärlek. Bli trygg i sig själv och utvecklas.

Det handlar om din känsla för dig själv och ditt liv.

Allt det här kan vi utveckla och som gör att vi kan känna mer glädje och mod i vardagen.

Här kommer tips nr 3 av 10 om hur du kan göra för att stärka din självkänsla

Gör dig medveten om dina känslor. De fungerar som en kompass och visar dig dina behov och vad som är bra för dig och vad som kanske inte är så bra för just dig. Förenklat sagt. 

När du upplever en jobbig känsla betyder det inte nödvändigtvis att du ska fly och undvika den situationen där den känslan uppstod. Vid nervositet inför något nytt till exempel.

(Förutom när det är en farlig situation, då är det förstås viktigast att fly och att sätta sig i säkerhet)

Men det betyder att du kan behöva undersöka vad som precis hände och vad som fick dig att må dåligt. Vad hände, vad såg du, vad hörde du, vad tänkte du, vad kände du?

Du behöver låta känslan få finnas och ta plats så. Döm inte, låt känslan vara, känn den och gör dig nyfiken på vad den säger dig. Andas. Ta dig en stund att känna, så du hinner komma fram till vad som kan vara ett bra sätt att agera i den här stunden.

Är du så att du tar fasta på negativa känslor och kanske ältar och analyserar länge vad som hänt? Dra ner på det. Du kanske behöver en stund att fundera för att komma till klarhet, men älta inte. Det drar ner dig.

De sköna känslorna brukar vi ju inte vilja undvika i allmänhet, men vi kan behöva träna på att låta dem finnas.

Vi kan behöva träna på att låta dem ta mer plats. Det är lätt att bara kort låta sig känna något positivt och sen gå vidare för att ta tag i annat.

Jag vill uppmuntra dig att ta dig en stund och låt den sköna känslan sprida sig i kroppen. Stanna där, i den sköna känslan en stund. Riktigt gå in i den. Andas. Så den får fäste.

Hur bra tillåter du dig att må? Hur glad får du vara?

Se till att du är generös mot dig själv med att känna din glädje. Träna. Det är inte ovanligt att vi håller tillbaka härliga känslor.

Med alla dina känslor - känn var de sitter i kroppen och våga känna dem. Det gör att du förankrar dig i din kropp, vilket med träning och acceptans ger stabilitet och lugn, som en grund i olika situationer. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: självkänsla

Är du trött på att stressa?
 
Det kan vara lätt att känna sig fångad i "ekorrhjulet". Det är lätt att uppleva att man inte har något val. Att livet är stressigt. Att samhället är stressigt. Att det bara är så.
 
Stress kan också vara lite förföriskt: 
 
Det kan kännas som att det går fortare att utföra saker om man stressar. Då känns det liksom att man håller en snabb takt.
 
Det kan kännas som att man har mer koll på saker, är mer på "G" om man stressar.
 
Man kan uppleva att man är mer effektiv och sparar tid om man stressar
 
Det kan vara en vana att gå in en känsla av stress. Att det blir helt automatiskt. Man är så van att känna så att man inte ens märker att man stressar.
 
Det är lätt att bli påverkad av en stressig omgivning. När andra stressar kan det kännas naturligt att också man själv ska stressa.
 
Det kanske kommer tankar som: om jag inte stressar kanske jag gör något fel? Gör jag saker för långsamt? Upplever andra mig som lat, ineffektiv eller för långsam om jag inte stressar?
 
Ibland tror jag att stress kan ge en känsla av att det är extra viktigt det man håller på med, som ett sätt att ge det mer mening. På jobbet till exempel.
 
Något du känner igen dig i?
Jag kan känna igen mig i alla exempel ovan. 
 
Men för mig är stress en sak som jag undviker så mycket som jag bara kan nuförtiden.
 
För mig handlar det mycket om min självkänsla att se till att jag får leva i min takt. Att känna att det är mitt liv jag lever. Att jag inte bara hänger med i andras takt och hur det ser ut runt omkring mig.
 
Att leva i min takt innebär för mig bland annat att jag vill kunna andas lugnt och vara närvarande i det jag gör.
 
Även när det är saker som behöver göras snabbt.
 
Jag märker att det går inte fortare för att jag stressar
 
Om jag stressar blir jag ineffektiv, jag får mindre eller ingen tillgång till min kreativitet och det går åt mycket mer energi och jag blir trött.
 
När jag kan släppa stressande tankar om situationen och bara "vara i" att jag gör saker med närvaro och fokus, då går det ganska fort det jag ska göra och jag är fortfarande i min takt utan att bli stressad.
 
Nu är det ju inte så att jag aldrig hamnar i stress, men det går allt lättare att komma tillbaka till min takt.
 
"Jag behöver ta det lugnt så att jag hinner" är ett bra uttryck, som jag försöker att leva efter.
 
Tillsammans med mina klienter lägger jag mycket fokus på att utveckla en medvetenhet om hur vi tänker, känner och agerar och hur vi kan hitta en förankring i kroppen. Och att alltmer komma ifrån stressande tankar.
 
Det är ett effektivt sätt att hitta mer lugn, trygghet och stabilitet i sig själv.
 
Lever du i din takt?
 
Varma hälsningar
Elisabet

Läs hela inlägget »

Du som har läst mina mail ett tag har sett mig skriva om det här förut. Men det här ett viktigt ämne som är värt en del reflektion tycker jag.
 
Så, jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att våga vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och blir upptagen av min egen upprördhet.
 
Jag behöver kunna orka och våga vara i den jobbiga känslan, "äga" den, härbärgera den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det blir annars svårt och skrämmande för barnet att hantera.

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen eller slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.
 

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.
 

Då hjälper jag den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 
 
 
Tar du hand om din sårbarhet?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Sårbarhet och mod handlar den här texten om.

De hänger ihop.
 
Att känna oss sårbara är kanske något som vi i allmänhet vill undvika. Ändå är det ju allmänmänskligt att vi upplever oss som sårbara, allt det där som kan kännas så mycket och så jobbigt om vi törs känna det.
 
Det kan vara svårt att erkänna de känslorna för andra och ibland även för oss själva.

Det är lätt att tro att vi är ensamma om att känna oss sårbara. Det är inte så ofta människor pratar med varandra om de här sakerna, märker jag i möten med mina kunder.

Men det brukar ge en lättnad att prata om det som är känsligt för oss.

För mig var det ett problem under många år att jag ofta kände mig väldigt sårbar och liksom hudlös.
 
Jag känner fortfarande samma sårbarhet men ser det inte längre som ett problem, utan som en tillgång
 
Min erfarenhet är att ju mer jag känner och accepterar min sårbarhet och mina känslor desto tryggare blir jag i mig själv. Jag känner mig mer öppen för andra människor och för livet.

Och desto lättare är det att få en bra och meningsfull kontakt med andra människor
  
Det är också vad mina kunder berättar om, när de alltmer accepterar och lär känna sina sårbarheter.
 
Vi utvecklar mod när vi törs känna och vara den vi är.  Vi blir helare. Vi märker att de flesta andra accepterar oss som vi är.  Vi kan vara närvarande som den vi är.

Våra relationer blir helare och mer närande.

Det kan kännas pinsamt att visa vissa känslor. Man kan bli rädd för hur andra ska reagera.

Men många blir tacksamma när de får ta del av andras sårbarhet. Det ger en känsla av lättnad och hjälper dem att själva våga känna sin sårbarhet.

Jag vill gärna få veta hur du tänker och känner och det här.

Vilken är din största frustration vad gäller dina känslor?
Vilken är din största frustration i dina relationer?
 
Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: självkänsla

"Jag accepterar mig själv på en intellektuell nivå - men jag är osäker på hur är det på en känslomässig nivå."
 
Så sa hon, som jag pratade med om vara vän med sig själv och kunna ta hand om sig, göra val som är hälsosamma, sätta vissa gränser för att man ska kunna må bra.
 
Och det är ju bara om det blir på en känslomässig nivå som det blir "på riktigt". 
 
Känner igen mig i det. Visst tycker jag att jag accepterar mig själv och har en ganska bra självkänsla nuförtiden.
 
Fortfarande finns det dock situationer som triggar gamla sår och det kommer upp känslor som är ganska jobbiga.
 
Det lättaste kan vara att ignorera sånt som känns jobbigt och bara trycka ner känslorna och gå vidare.
 
Men i längden blir det ju inte bra. Såren läker inte. Vi blir att undvika saker för att slipppa känna. Det tar energi att undvika delar i oss.
 
För mig blir det så att jag då behöver påminna mig om att stanna upp och "vara med" den känslan. Ge den värme. Vara en bra förälder till mig själv och låta mig uppleva det som kommer upp. Känna mig "hållen" av mig själv. 
 
På så vis läker mycket av det som legat under ytan och väntat på att få komma upp i ljuset.
 
Det krävs ofta mod och tillit för att tillåta sig känna det vi känner. Och det är då vi växer. 
 
Hur gör du?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
Gestaltterapeut/coach
mail: hello@elisabet-eriksson.com
www.elisabet-eriksson.com
 

Läs hela inlägget »

Önskar du att du lättare kunde sätta dina gränser?
 
Finns det då också en oro att du skulle bli en kärv person som stänger ute andra människor?
 
En person som hela tiden säger nej?
 
Att du blir en person som skalar bort alltmer så det inte blir några människor kvar omkring dig?
 
Så att du kanske blir ensam till slut, för att du har satt så många gränser så du blir att upplevas som svår att vara med?
 
Att du skulle bli illa omtyckt för att du är tydlig?
 
De gränser som jag tänker på handlar om de behov vi känner i varje situation. Den gräns jag sätter idag kan ofta se helt annorlunda ut i morgon i en liknande situation.
 
I kontakten med andra människor kan det låta: Nej, just nu passar det inte bra för mig att...
 
Att sätta sin gräns betyder inte nödvändigtvis att välja bort någon eller något för all evighet utan kanske just för den stunden.
 
För mig känns det i allmänhet tryggt när människor är tydliga med vad de vill och inte vill.
 
Och visst spelar det roll hur vi sätter våra gränser.
 
Det brukar vara lättast när vi har förankrat i oss att vi får vara tydliga med var våra gränser går. Då kan vi kommunicera med respekt för oss själva och andra.
 
Hur reagerar du på andra som sätter sin gräns och är tydliga?
 
Nu är min nya hemsida i stort sett klar:
www.elisabet-eriksson.com
Vad tycker du?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Att inte längre orka att inte våga
 
Så uttryckte sig en kompis nyligen. Jag tycker att uttrycket är så bra, om att vilja känna sig fri, vara den man är, göra det man längtar efter.
 
Våga ta steg som innebär en förändring. Kanske välja att bryta upp från något som man inte trivs med.
 
Där man känner att man krymper, inte kan andas ordentligt. Kanske på jobbet, i relationen, boendet, eller miljön.
 
Det behöver inte handla om drastiska saker som att bryta upp från något. Det kan handla om att börja våga stå upp för sig själv på jobbet eller i relationen.
 
Känna att man "pratar från hjärtat" och visar vem man är.
 
Känna att man är stolt över sig själv. Känna att man är autentisk.
 
Eller, det kan handla om att våga ta ett helhjärtat beslutet om att stanna i en relation och verkligen satsa. Om du är en person som vanligtvis går in i saker halvhjärtat med "nödutgången" öppen och alltid är beredd att lämna och inte ger din hän. Aldrig riktigt visar dig själv, ditt hjärta.
 
Modet att våga vara den man vill vara och göra det som känns sant och riktigt.
 
Att inte våga blir i längden smärtsamt
 
(Vill infoga här:
 
allt jag skriver om i alla mina texter handlar samtidigt om att vara respektfull mot omgivningen.
 
Och det tror jag ingår att man vill när man är i kontakt med sig själv och sina känslor på en djup nivå och lever autentiskt.
 
Sen kanske man behöver säga och göra saker som omgivningen inte gillar, men man kan ändå göra det med respekt.
 
Så för mig handlar det inte om att köra sitt race och strunta i andra. Förmodligen självklart för dig, men jag vill ändå ta upp det.)
 
Vad tänker du om att våga? Var har du dina utmaningar?
 
 
 
Jag älskar att guida mina klienter till trygghet i sig själv, mod, att hitta sin mening i livet, glädje och fina relationer
 
Maila mig om du har frågor och vill veta mer om hur jag jobbar:
 
hello@elisabet-eriksson.com

Läs hela inlägget »

Hej!

Att känna trygghet, mod och frihet att vara den man är, är en längtan hos många jag möter. Inte minst för mig själv.
 
Att ha modet att våga vara rädd är ett uttryck som jag tänker på i det här sammanhanget. När det handlar om förändring i livet.
 
För förändringar blir det ju i livet ibland, i relationer, på jobbet och annat.
 
Ibland väljer vi att förändra saker. Ibland är det andras beslut.
 
Det kan vara saker som vi upplever står helt utanför vår makt att påverka, som gör att saker förändras i vårt liv.
 
Så visst kan det gunga till i magen och under fötterna. Ordentligt. Och det blir en instabil tid. Det kan bli smärtsamt.
 
Om vi har så mycket inre trygghet att det är ok att vara rädd. Att vi kan stå ut med den känslan, att orka bära den. Bara våga vara i den. Inte få panik. Veta att det är en förändring, en transformation som det handlar om. 
 
Då blir det lättare att ta det som det är. Tillåta oss att känna tillit.
 
Så gick mina tankar idag.
 
Vad pågår i ditt liv? Förändringar, inre, yttre?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Mer om att sätta gränser...
 
Hur märker du att det är dags för dig att sätta en gräns? Att du behöver avsluta något? Säga nej?
 
Jag tänker att det är väldigt viktigt att kunna känna när det är dags att sluta med något. 
 
Hur upplever du det i din kropp? Vilka är dina kroppsförnimmelser som säger dig att du behöver sätta en gräns? Var i kroppen känner du det?
 
Lyhördhet för dig själv behövs för att till exempel
 
kunna avsluta jobbet när du är trött och inte köra över dig själv genom att ignorera vad din kropp säger dig.
 
låta bli att träffa den där personen, när du märker att din kropp säger nej, kanske genom att du tappar energi, eller att din andning blir grundare, eller du kanske får en olustkänsla i magen varje gång ni ska träffas.
 
För mig känns det främst i solarplexus, både när jag är på väg att gå över min egen gräns eller om jag upplever att någon annan har trampat över min gräns.
 
Likaså är det i solarplexus som jag reagerar om jag förnimmer att jag har har gått för långt i något jag har sagt till en annan person.
 
Andningen är en viktig kompass för mig. Jag får en grund andning om jag är på väg att göra något som jag egentligen innerst inne inte vill och som inte är bra för mig.
 
Det betyder att jag åtminstone behöver stanna upp och kolla vad som är på gång.
 
Kroppen är väldigt klok och är värd att lyssna på och ta på allvar. 
 
Hur gör du?
 
Är du medveten om din kropps signaler?
Tar du dem på allvar?
Hur blir det när du inte tar dem på allvar?
 
Det kan krävas mod och träning att känna och lyssna på kroppen och våga ta dess signaler på allvar. 
 
Det kan innebära att vi behöver ändra på vanor, vilka vi umgås med och hur vi prioriterar hur vi använder vår tid och vad vi gör.
 
Det finns också en lätthet och frihet i att lyssna på kroppen när man har upptäckt hur klok den är. Säger den stopp eller nej, så är det som jag behöver lyssna till, är min erfarenhet.
 
Hur tänker du om det här? 
Vilka är dina erfarenheter?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Tycker du att det kan vara svårt att sätta gränser i din relation med dina nära och kära? I meningen att vara tydlig med vem du är, vad du står för, vad du vill?
 
Ofta har våra tidiga erfarenheter av hur andra har satt gränser mot oss gjort att vi förknippar det med något negativt. Kanske till och med hotfullt och aggressivt.
 
Eller vi har inte har fått tydliga gränser och vet därför faktiskt inte hur man gör
 
Och då blir ju förstås så att vi blir kluvna till hur vi ska bära oss åt.
 
Vad har du lärt dig om att stå upp för dig själv och sätta dina gränser? Var kommer det ifrån?
 
Hur blir det om du inte är tydlig med vem du är, vad du står för och vad du vill?
 
Det kan bli en känsla av osäkerhet. Rädsla, till och med. Om du upplever att du inte kan stå upp för dig själv. Inte skydda dig själv.
 
Det kan bli en känsla av otydlighet med vem du är. Du kanske varken låter dig själv eller andra riktigt veta vem du är, vad du står för och vad du vill?
 
Kan du känna igen dig i det? Jag känner igen mig. Och jag har fått jobba med det här och gör det fortfarande, även om det känns mycket lättare nu.
 
Vad riskerar du när du är tydlig?
Vad är risken med att vara otydlig?
Vad händer i kontakten med andra när du inte visar vem du är? Eller visar en förminskad version av dig själv.
 
Börja idag med att göra dig uppmärksam på hur du gör. Hur går det till när du låter bli att stå upp för dig själv? Vad är det du tänker? Vad kände du som gjorde att du höll dig tillbaka?
 
Och framför allt. Var inte hård mot dig själv när du inte står upp för dig själv som du skulle önska.
 
Ge dig själv lite varm uppmärksamhet och omtanke. Det är en process att våga säga nej och att stå upp för sig själv allt mer.
 
Kolla in min kurs!
Kurs LÄR DIG KÄNNA OCH SÄTTA DINA GRÄNSER!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Jag möter många som pratar om att det är svårt att sätta gränser. 
 
Det kan handla om många olika sammanhang. Som när man vill sätta en gräns mot en annan person. Som att säga ifrån när man känner sig överkörd. Eller när någon ber om något som man inte vill säga ja till egentligen.
 
Det kanske känns som att du sätter dina gränser för kraftfullt så att andra blir osäkra. 
 
Det kanske känns svårt att hitta ett bra sätt att uttrycka dig.
 
Det kan handla om att sätta gränser för sig själv. Som att sluta jobba i rätt tid innan man är helt slut. Att gå och lägga sig när man är trött och inte fortsätta titta på tv. Eller att sluta äta innan man är övermätt.
 
Det kan handla om att man träder över andras gränser, för att man tycker att man är snäll när man vill hjälpa till, fastän den andre personen har tackat nej till hjälpen. Man kanske ger råd som inte är efterfrågade eller välkomna.
 
För att kunna vara lyhörd för sina egna och andras gränser behöver vi vara connectade med oss själva och känna när kroppen och vår "inre röst", vår inre kompass, säger stopp.
 
Och inte minst att våga lyssna till vad vår inre klokhet säger oss.
 
Vad tänker du om att sätta gränser?
I vilka sammanhang tänker du på hur du sätter dina gränser?
När känns det svårt?
När känns det lätt?
Hur reagerar du på andra som är tydliga med sina gränser?
Hur reagerar du på de som är otydliga med sina gränser?
 
Skriva till mig och berätta! Jag blir glad för kontakt med dig och att få höra hur du tänker.
 
För dig som känner att det här hakar tag i dig och att det är något som du vill utveckla, så håller jag på att utveckla kursen
 
Lär dig känna och sätta dina gränser
 
pilotkurs, en online-kurs i 5 delar, där vi möts en gång i veckan i en liten grupp på högst 6 deltagare. Start i april.

Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Är du trött på att oroa dig för saker som kanske kan hända?
 
Vad är vinsten med att oroa sig för sånt vi inte vet om det kommer att hända?
 
Jag tror att det ofta handlar om att vi tror att vi har kontroll över saker när vi oroar oss. Vi kan uppleva att vi har en beredskap så att vi bättre kan hantera det som kanske kan hända.
 
Att tänka på hur vi ska lösa en situation är en sak. Då blir vi förhoppningsvis fokuserade och ser det ur olika perspektiv för att hitta en bra lösning.
 
Att hålla fast i orostankar och ständigt ha dem malande i huvudet är något annat.
 
Det som händer när vi håller fast vid att oroa oss är att vi stänger ner stora delar av våra förmågor och kan få ett tunnelseende. Vi lägger energi på sånt vi inte ens vet om det ska hända.
 
Det tar kraft att oroa sig. Det tär också på vår hälsa.
 
Men hur ska man kunna släppa oro? Och vill du ens släppa din oro? Törs du?
 
Vem skulle du vara om du inte gick omkring och oroade dig? Utan tog en sak i sänder som det dyker upp.
 
Vad skulle hända med din energi?
 
Vad skulle du använda all tid och energi till som du nu använder till att oroa dig?
 
Hur skulle det kännas att ha mer tillit till livet och till dig själv? Tillit till att du kan hantera saker när de väl händer.
 
Det kan bli en känsla av tomhet om man släpper sina orostankar. 
 
Det kan till och med vara läskigt att ändra livssyn så. För det handlar om ett inre paradigmskifte.
 
För mig är det så att ju mer jag släpper orostankar, desto lättare går det med det mesta.
 
Jag är mer connectad med mig själv, mer närvarande och har mer tillgång till min kreativitet och kan se hur jag ska hantera saker.
 
Hur tänker du?
 
Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
God fortsättning! Jag hoppas att du har haft det bra under helgerna och att det känns bra att vara tillbaka i vardagen.
 
Det är här ett ämne som jag tycker är angeläget vad gäller vår självkänsla och hur vi har det i våra relationer:
 
Tycker du att det är lättare att ge än att ta emot?
 
Till exempel att erbjuda din hjälp. Känns det bra att erbjuda den men du tackar nej om du erbjuds hjälp?
 
Jag har det lite så. Jag tränar på att be om hjälp och att ta emot den.
 
Jag tränar på att ta emot allt fint. Som värme, omsorg och vänlighet från andra. I stället för att bara låta det passera behöver jag stanna upp och verkligen låta mig ta in. 
 
Och det är ju ett sätt att växa att tillåta såna härliga upplevelser och känslor att ta ännu mer plats.
 
Det innebär också att utveckla förmågan till nära och varma relationer.
 
Det finns ju också en generositet i att ta emot. Den som ger vill att du tar emot. Så att ta emot blir också en gåva i sig.
 
Hur gör du? Tar du emot vänlighet, kärlek och omsorg från andra helt och fullt?
 
Om inte, hur hindrar du dig?
 
Om du känner igen i det här, gör dig uppmärksam den närmaste veckan på hur du gör.
 
Och hur känns det/vad händer när du gör dig medveten om hur du tar emot/inte tar emot?
 
Skriv till mig och berätta!
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
 
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Längtar du efter att känna mer energi?

Blir du starkt påverkad av din omgivning? Känns det ibland som att du blir dränerad på energi tillsammans med vissa människor?

Man pratar ibland om att vissa människor är energitjuvar, men viktigt för att kunna göra något åt saken, är att fokusera på vad som händer och hur vi själva gör när vi släpper in någons energi som vi inte mår bra av. 

Ta dig en stund och fundera på:

Vid vilka tillfällen tappar du energi tillsammans med andra personer?
Vad är utmärkande för den personens sätt att vara när det här händer?
Vad är det den andre personen gör eller säger som gör att du tappar energi?

På vilket sätt hakar det tag i dig och gör att du tappar energi?
Påminner den här kontakten om någon tidigare relation i ditt liv där du har känt att du tappar din energi?

Hur går det till, vad händer inom dig, hur gör du för att tappa din energi? Märklig fråga kanske, men bra att märka.

Många gånger sker det här så subtilt att vi inte riktigt vet vad det är som händer. 

Det handlar ofta om att vi tappar kontakten med oss själva. Vi tappar känslan av att vara i vår kropp. Något som händer i kontakten gör att vi tappar känslan av att vara fokuserad i oss själva.

Kan du känna igen dig i det?

Eller vad händer med dig när du tappar energi i kontakten med andra människor?
 
Vill du ha hjälp med att komma tillrätta med det här? Se vad som händer och hur du kan ta hand om dig och stärka din energi?
 
Välkommen att höra av dig!
 
Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Jag skrev i förra inspirationsmailet att jag ska fokusera på din självkänsla i nära relationer. Vet inte om jag kan hålla mig till det. Det här mailet kan handla om både nära och mindre nära relationer. 
 
I många sociala media kan man se inlägg i olika former om att "shine you light". Det handlar om att få träda fram, ta plats, låta sitt ljus lysa, få vara den man är, upptäcka att man kanske är mer än man tror. Det kan uttryckas på många sätt.
 
Det är en längtan hos många av oss. 
 
Hur är det för dig, törs du "shine your light" eller håller du igen och dämpar dig för att du vill passa in?
 
Finns det en risk med att vara "för mycket"?
Håller du igen din glädje?
Låter du bli att visa din ilska?
Döljer du din ledsenhet?
Håller du igen din sexighet?
Håller du inne med din livskänsla?
 
Om du håller dig tillbaka, vilka är dina rädslor, hinder?
Vad har du fått lära dig som gör att du håller dig tillbaka?
Vad skulle hända om du höll dig tillbaka lite mindre, släppte lite på kontrollen?

Hur reagerar du på andra som låter sig "shine their light", tar ut svängarna, syns, tar plats, som Gina Hatzis i filmen?
Kan du glädjas med dem? Inspireras?
Eller dömer du? Vilka tankar kommer då?
 
Visst är det så att det finns tillfällen för allt. Och man måste naturligtvis inte gå "all in", vara extrovert och visa alla känslor.
 
Det kan ju också vara så att vi har fått höra att vi är alldeles "för lite". För tysta, för tråkiga, för introverta. 
 
Händer det att du "gör dig" mer social än du egentligen vill vara?
Händer det att du pratar mer än du egentligen har lust med för att vara "socialt kompetent"
 
Det blir ju också att hålla tillbaka den du är, att inte "shine your light". 
 
Vad händer med din självkänsla då?
Vad händer med din livskänsla när du gör dig mer utåtriktad än vad som känns rätt för dig?
 
Jag tror inte vi far illa av att ibland göra avkall på det som känns mest naturligt för oss.
Kanske kan det vara det smartaste ibland i vissa situationer. Kanske kan det även bli att utmana vår trygghetszon för att växa. Att pröva något nytt.
 
Svaret här är medvetenhet om vad vi gör och hur vi mår av det vi gör, tänker jag. Kunna känna efter inombords vad som är hälsosamt för att vi ska kunna leva autentiskt.
 
Det gäller att hitta det som är rätt för just dig. Att få vara den du är.  "Shine you light" på ditt sätt. Ditt sätt att känna dig levande. 
 
Jag känner igen mig i båda de beskrivningarna. Att vilja ta ut svängarna mer. Och även att behovet av att vara tyst och introvert. Välja själv hur jag vill vara. Då känner jag mig levande.
 
Hur tänker du?
 
Vill du ha guidning i att stärka din självkänsla? För mer glädje, mod och trygghet i dig själv? "Shine you light" på ditt sätt. 
 
Maila mig och boka tid för ett gratis lära-känna-samtal på telefon eller skype, 30 minuter.
 
info@elisabeteriksson-irelation.com
www.elisabeteriksson-irelation.com
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Jag kommer att fokusera på dig och dina nära relationer framöver. 

Fungerar inte de nära relationerna, med ditt barn, din partner, din vän, med dem som du definierar som nära, så känns det smärtsamt och det tar energi. Det är skönt att kunna förbättra kontakten med de nära och kära.
 
Idag reflektioner om gränser.

Att sätta gränser.. .det kan vara svårt.

Det kan kännas ovant att säga ifrån och ta sina behov på allvar. 
Det kan kännas egoistiskt. Det är lätt att få fantasier om hur andra kommer att reagera. Det kan väcka gamla erfarenheter om rädsla att bli övergiven.

Samtidigt handlar det ju om ärlighet, att våga vara autentisk. Att visa vem vi är och låta andra lära känna oss.

Och inte minst att lära känna oss själva ännu mer och utveckla vår trygghet i oss själva. 

Hur man sätter sin gräns har förstås stor betydelse. Det handlar om att kunna uttrycka sig på ett sätt som gör att man blir tydlig. 

Och att kunna ha en dialog. Våga stå kvar och kunna lyssna på den andre personen också. 

Det kan handla om smått och stort. Som att tydligt säga vad man vill äta till middag, vilken bio man vill gå på och inte alltid hänga med på vad den andre vill. Och att säga att nu får det vara nog, jag vill inte att du pratar till mig i den tonen.

Många gånger hjälper det att reflektera och göra tydligt  vad du upplever och hur du gör.

När upplever du att det är svårt att sätta din gräns?

I vilka relationer känns det svårast att säga din mening och stå upp för dig själv?

Vilken är din största rädsla för vad som ska hända när du står upp för dig själv?

Hur känns det i dig när du låter bli att sätta din gräns?

Hur känns det i dig när du sätter din gräns?
 
Som vanligt vill jag gärna höra från dig hur du tänker.

Vilka erfarenheter har du?

I vilka nära relationer tycker du att det känns svårt att stå upp för dig själv?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
info@elisabeteriksson-irelation.com
www.elisabeteriksson-irelation.com
 
Jag är utbildad gestaltterapeut/coach
och jobbar med individuella samtal, parsamtal och kurser
Jag tar emot på söder i Stockholm och online
Välkommen att höra av dig för ett kostnadsfritt lära-känna-samtal på 30 minuter på Skype eller telefon!
 
info@elisabeteriksson-irelation.com
www.elisabeteriksson-irelation.comknappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Längtar du efter att känna dig mer levande? Känna mer energi?

Vad är det som sitter i vägen?

För mig har det ofta handlat om att jag behöver skala av olika saker för att jag ska känna mig mer levande.

Det kan handla om saker som jag gör för mycket av eller för lite av, tankar som sitter i vägen, föreställningar om mig själv och andra, om livet, upplevelser som jag inte har släppt.

Fundera, känn efter, vad handlar det om för dig?

Skriv gärna till mig och berätta!
 
Just nu har Pia Svorono och jag en kurs i Stockholm som vi kallar Livet och jag.

I gruppen samtalar vi, gör övningar och tar med lite teori. Allt för att upptäcka mer av vilka vi är, hur vi hindrar oss i att känna oss  levande och hur vi kan få uppleva mer energi och livskänsla!
 
Är du intresserad av att gå en sån kurs längre fram? 

Hör av dig!
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
info@elisabeteriksson-irelation.com
www.elisabeteriksson-irelation.com
 
Jag är lyhörd för hur människor hindrar sig själv i sitt växande.
Genom vårt arbete tillsammans får du en medvetenhet och självkännedom som gör att du kan utvecklas i din självkänsla, din autenticitet, känna mer glädje, mod och trygghet i dig själv.
Och utifrån det och skapa relationer med ömsesidighet, respekt och närhet.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen


Att ge och ta emot

-


Hej!
 
Idag vill jag skriva om att ge och ta i relationer. 

För många av oss, mig inkluderad, är det nog så att det många gånger känns lättare att ge till andra människor än att ta emot.

Till exempel vänlighet, omsorg, ett leende, hjälp med saker, stöd, kärlek...

Vad händer i dig när någon är väldigt vänlig mot dig? När någon ler mot dig? Är kärleksfull mot dig? När någon erbjuder dig hjälp?

Tar du emot? Låter du dig fyllas av känslan av den värme och omtanke som du får? Gör du dig medveten hur det känns i dig?

Eller stänger du av, gör dig okänslig? Eller låter känslan snabbt passera?

För mig blir det en väldigt stark värme i bröstet när jag tar emot vänlighet av något slag. Om jag stannar upp och låter mig känna det.

Det händer också att jag liksom inte klarar att ta emot en massa värme och kärlek från en annan person. Det kan kännas som att alla mina försvar skulle smälta bort och jag skulle bli väldigt sårbar om jag vågade vara öppen och ta emot.

Då liksom stänger jag av. Ofta sker det genom att jag håller andan, märker jag.

Ett annat sätt att inte ta emot vänligheten kan vara att se till att inte vara fullt närvarande. Att inte göra sig helt medveten om vad man får.

Främst var det så för mig tidigare. Jag tränar på att låta mig känna även de härliga känslorna. Att låta dem få vara där i kroppen, låta dem få finnas, länge. Jag blir bättre och bättre på det.

Och om jag tar emot så får jag också mer att ge till andra.

Varför är det så svårt att ta emot värme, kärlek från andra? 

Det brukar handla om att man inte känner att man förtjänar det. Att det är ovant. Att man inte älskar sig själv tillräckligt för att känna att man är värdig att ta emot.

Tar du emot?

Varma hälsningar
Elisabet


Investera i dig själv!
 
Vill du ha mer glädje, mod och trygghet i dig själv?
Stärk din självkänsla
 
Kurs 7 onsdagar i Stockholm
start 5 september,
kl 17-20
Boka tidigt-pris:
2495:- fram till 17 augusti
(ord.pris 3495:-)
Stärk din självkänsla! Kurs i Stockholm
Självkänsla och relationer
Jag guidar dig online och i Stockholm
www.elisabeteriksson-irelation.com
info@elisabeteriksson-irelation.com

Arkiv

Läs hela inlägget »
Etiketter: självkänsla

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Länkar

-

Etiketter