Hej!

Många längtar efter mer glädje, lugn och harmoni tillsammans med sin tonåring.

Samtidigt som det är få som kan trigga oss så mycket som våra barn. I kontakten med dem brukar de allra starkaste känslorna komma fram.

Man kan känna en kärlek så stark att det gör ont. Man kan känna en ilska så stark så att det känns som att man ska få hjärnblödning.

Kan du känna igen dig i det?

När vi triggas extra starkt i våra nära relationer brukar det handla om gamla erfarenheter som gör sig påminda inom oss.

Att titta mer ingående på vad man går i gång på brukar vara ett tillfälle för oss vuxna till läkning av gamla sår. Och det är en väg till mer kärleksfulla relationer med våra barn och partner och förstås andra människor.

Fundera på:
I vilka situationer triggas jag som mest?
Vilka känslor hos min tonåring tycker jag är allra jobbigast att möta? 
Vad händer i mig när jag märker de känslorna hos min tonåring? (eller partner!)
Tillåter jag de känslorna hos mig själv?
Hur blev jag själv bemött av min mamma eller pappa eller annan närstående när jag var arg till exempel?
Hur upplevde jag det?
Om du själv har upplevt att du inte var välkommen med dina känslor när du var arg, är det troligt att du fortfarande har svårt med din ilska (om du inte är medveten och har jobbat med dina erfarenheter).

Förmodligen har du fått med dig känslan av att du är fel när du känner så.

Du har kanske lärt dig att trycka ner eller kanske inte ens tillåta dig att märka den känslan hos dig själv.

Eller du kanske exploderar, på grund av du inte har integrerat och accepterat den känslan hos dig.

Och du kan inte uttrycka känslan på ett sätt där du tar ansvar för den, utan projicerar ut den på andra på ett sätt som gör det jobbigt för er alla.

Har du svårt med och inte har accepterat dina egna känslor brukar det vara svårt att acceptera de känslorna hos andra människor. Och speciellt då hos dina barn eller partner, som står dig allra närmast.

Ta dig gärna tid att reflektera över det här.

Ta hand om dig och ta dina och andras känslor på allvar.

Vill du hjälp med att förstå dig själv och till mer harmoniska och kärleksfulla relationer?

Då är du välkommen att höra av dig till mig.
Jag tar emot via Skype och i Stockholm

Läs hela inlägget »

Hej!

Har du tänkt på om du känner dig mest som en extrovert eller introvert person?

Det här är en viktig del av vår självkännedom. Att se vilka grundläggande behov vi har, så vi kan leva ett så harmoniskt, glädjefullt och hälsosamt liv som möjligt. I våra relationer och inte minst i yrkeslivet.

Ingen av oss är förmodligen helt och hållet det ena eller andra, men nog går det att känna igen sig lite mer i någon av här personlighetstyperna.

Jag läste Linus Jonkmans bok Introvert den tysta revolutionen och har skrivit ner några av de punkter som han tar upp som kännetecknar dragen hos de två polariteterna. En klart läsvärd bok, om du är intresserad av ämnet!

Själv känner jag mig definitivt mest som introvert. Jag tycker mycket om att träffa andra människor samtidigt som jag har ett stort behov av tystnad och att vara ensam också. Det är helt nödvändigt för mig för att "ladda batterierna", få nya idéer och samla ihop mig själv, liksom.

Så, vad känner du mest igen dig i?:

De här dragen kännetecknar en extovert person:
Att vilja vara festens medelpunkt
Att vara nyfiken på främlingar
Att kunna jobba fokuserat trots mycket bakgrundsljud
Söker aktivitet och äventyr
Uppmärksam. Har hög närvaro i rummet.
Social och relationsorienterad
Grupporienterad.
Verbal. Kan tala om det mesta med de flesta på ett spontant och naturligt vis.
Optimistisk. Tror gott om andra människor. Lyfter fram det positiva i de flesta situationer.
Snabb reaktionsförmåga. Finner ord och tankar snabbt. Har ett mycket aktivt förhållningssätt till sin omgivning.
De här dragen kännetecknar en introvert person:
Föredrar få men djupa vänskaper
Blir obekväm med att vara i centrum
Blir utmattad av nya bekantskaper
Självständig. Färgas inte av trender och grupptänkande i hög utsträckning.
Är stresskänslig. Behöver skärma av sig för att kunna koncentrera sig.
Söker stillhet och avslappning.
Gillar självständigt arbete.
Reflektion. Är starka på analys.
Trivs i sitt eget sällskap. Har lågt socialt behov.
Lyssnare. Är i samtal observanta på vad som sägs såväl som på vad som egentligen menas.
Jonkman menar att vi har med oss de här grunddragen från födseln. Sen påverkas vi förstås av vår uppväxt; miljön och våra relationer. 

I vårt samhälle har det under lång tid setts som att det är mest positivt att vara extrovert.  Junkman menar att många tror sig vara extroverta, för att man har tryckt tillbaka sina mer naturliga drag av att vara introvert. 

Det är bra att genomskåda sig själv i det här.

Kör man över sina grundläggande behov kan det bli väldigt ohälsosamt och man gör våld på sig själv. Det gör djupgående skada på vår självkänsla och hälsa.

Skriv gärna till mig och berätta hur du tänker om det här!

Läs hela inlägget »

Hej!

Det här med att lyssna är en nyckel när vi vill skapa relationer med äkthet, ömsesidighet, kärlek och glädje.

Ibland tror vi att vi lyssnar men det är inte alltid så. Kan du känna igen dig i det här:
Du tror du lyssnar men är egentligen upptagen med att tänka på vad du själv ska säga.
Du tror att du lyssnar men väntar egentligen på att han ska bli tyst så att du kan säga din mening och korrigera honom
Du tror att du lyssnar men väntar på att få berätta vad lösningen på problemet är

Så hur kan vi lyssna på ett sätt som gör att vi kan förstå varandra? Och som gör att vi kan och törs öppna oss för varandra?

Det här gäller ju i alla relationer, med din partner, vän, med flera, men jag tar ett exempel:

din tonårsdotter kommer hem från skolan och det har hänt något jobbigt. Hon har blivit osams med en kompis.

Pröva det här:
Skapa utrymme. Slå er ner. Visa henne att du vill lyssna. 
Gör dig öppen. Släpp dina egna tankar och tolkningar en stund och bara var närvarande.
Ge den andre personen din fulla uppmärksamhet. Bara ta emot vad hon säger.
Lyssna
Lyssna efter känslor.
Återspegla det du hör. "Det låter som att det var jobbigt." "Det låter som att du blev ledsen". "Det låter som att du blev arg".
Låt bli att ge råd om du inte har frågat om lov först. Fråga i stället efter hur hon själv vill hantera situationen. Vad hon behöver.
Var ett stöd i att diskutera alternativ och möjliga konsekvenser.
Fråga gärna efter någon dag hur det har gått och hur det känns nu.
Du visar intresse genom att hålla ögonkontakt. Du kanske nickar, säger "mm". Stödjer henne i sina funderingar. Håller dig lugn och skyndar inte på någon lösning.

Din dotter får utrymme. Får höra sig själv. Märka hur hon i sig själv hittar perspektiv genom att prata med dig. Det blir väldigt stärkande för hennes självkänsla.

Också förtroendet för dig stärks när hon märker att du kan lyssna utan att "lägga dig i". Det visar respekt för hennes egen förmåga, samtidigt som du finns där som stöd.

Det kan kännas svårt att bara lyssna och vara närvarande, utan att samtidigt fundera ut en lösning om hur du kan hjälpa henne. Men det är en stor gåva att bara finnas där.

Tordas släppa egna prestationskrav och prestige om att man ska ge råd. Lita på att man är värdefull bara genom att finnas där och lyssna och ta emot.

Det här kan bli guldstunder. Man möts. Det kan bli en upplevelser av att möta varandra, samtidigt som båda möter sig själva.

Vad behöver du när det är något viktigt som du vill prata om?


"Du behöver vara fullt närvarande för att den andra personen ska höra sig själv."
Vet inte var citatet kommer ifrån, men det är väldigt bra tycker jag.


Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Hej!

Känner du dig ensam ibland?

Du inte är ensam om det.

Relationer kan vara härliga. De kan också kännas väldigt komplicerade. Det kan kännas som att man aldrig kommer att kunna få den relation med andra människor som man längtar efter.

Man kan känna ensamhet för att man faktiskt är ensam och verkligen längtar efter att träffa en partner eller någon nära vän.

Det kan också vara så att man har både familj, vänner och bekanta och ändå känner sig ensam. 

Ensamheten kan bli ännu starkare i en nära relation när vi inte når varandra. Det är ju där vi förväntar oss att få kärlek och all närhet vi har längtat efter.

Ofta handlar det om att vi inte kan kommunicera på ett sätt så att vi når varandra. Vi kanske inte lyssnar så att vi kan nå varandra.

En viktig del i det här är att ha kontakt med sig själv. Att vara medveten om sina tankar och känslor och märka hur vi gör. 

Och att kunna uttrycka sig på ett sätt som känns äkta för en själv, samtidigt som man är rädd om sig och är så sårbar och öppen som man vill och som känns bra.

Jag återkommer ständigt till vikten av medvetenhet och närvaro. Det är ju grunden i hur vi har det med oss själva och med andra.

Sen tror jag att det är så att de flesta av oss alltid kommer att komma till en känsla av ensamhet emellanåt. Och att det är som det ska vara. Och att det är viktigt att våga känna på den ibland.

Kanske dela känslan med en annan människa som orkar lyssna, för att våga titta på den. Det kan vara tillsammans med en vän, en terapeut eller jourhavande präst till exempel.

Reda ut vad ensamheten handlar om. När man delar ensamheten är man ju inte riktigt lika ensam längre.

Bara erfarenheten av att det går att dela känslan av ensamhet brukar vara helande. 

Den kan omvandlas till att du känner dig mer närvarande i livet. Och att du lättare kan trivas med att bara vara själv också.

Lite paradoxalt brukar det gå lättare att få nära relationer med andra när du kan trivas och vara nöjd i ditt eget sällskap.

Upplever du ensamhet? Hur tar du hand om dig då?

Varma hälsningar
Elisabet



 

Läs hela inlägget »

Hej!

Jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och är upptagen av min egen upprördhet.  

Jag behöver kunna bära den jobbiga känslan, "äga" den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det är ingen hjälp för honom eller henne, tvärtom. 

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen och slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.

Jag hjälper den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 

För mig har det varit väldigt viktig med medvetenheten om vad jag själv saknade och hade behövt som barn. Det har gjort att jag har fått möjligheten att ge det till mina barn. 

Vilket stöd fick du? Kunde dina föräldrar vara i sin sårbarhet och vara med dig när du hade det jobbigt? Hur har det påverkat dig?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet


 

Läs hela inlägget »

Hej!

Mitt ämne idag handlar om integritet. Min egen och hur jag respekterar andras integritet och gränser.

Jag är själv rädd om min integritet och mina gränser. Och det har vuxit fram genom att jag har varit med om motsatsen; att de inte har respekterats av andra. 

Det tog mig tid att bli medveten och inse hur jag har blivit påverkad av det här och att jag, som alla andra har rätt att värna om min integritet och mina gränser.

Och med det gränser och integritet, som med det mesta, så blir man kanske aldrig "färdig". Det kommer nya utmaningar, där ens behov av gränser blir tydligare och kanske ändras på något vis. Och det kan ju vara jobbigt. Det är även en möjlighet att växa.

Ju mer medveten jag är om mitt eget behov av integritet och värdet av att kunna sätta mina gränser, desto lättare är det att vara lyhörd för andras.

Och det här är ju oerhört viktigt för hur vi har det i våra relationer.

För mig kan det svida i hjärtat när jag hör människor prata i fikarummet på arbetsplatsen på ett utelämnande eller nedlåtande sätt om sina barn eller sin partner, till exempel. 

Även om de som man pratar om inte kommer att få veta det, blir det ändå att vara vårdslös med deras integritet. Det handlar mest om omedvetenhet när man pratar så, tänker jag. Man ser det som harmlöst och menar inget illa. Men ändå.

Vi kan behöva dela tankar med någon utomstående om hur vi har det i våra relationer, men det finns ju andra sätt.

Det handlar också om vem jag själv vill vara.

Jag upplever att det ger mig en fadd och dålig känsla om jag pratar om andra som jag inte skulle vilja att de pratar om mig.

Hur jag pratar om mina barn, till exempel, påverkar ju också min relation till dem. Jag matar mig själv med påståenden om dem som också skapar hur vår relation ser ut.

Hur tänker du om det här?
Vilka erfarenheter har du?
När har du blivit utmanad i din integritet och dina gränser?
Händer det att du märker att du kliver över andras gränser?
Vad gör du då?

Varma hälsningar
Elisabet

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla, som är ett favoritämne för mig. Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, bli trygg i sig själv och utvecklas. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Idag lite tankar om att jämföra sig med andra...

Brukar du göra det? Jämföra dig med hur framgångsrika andra verkar vara i sitt arbete? Hur lyckliga de verkar? Hur framgångsrika deras barn är? Hur härligt förhållande de verkar ha med sin partner? Vilka härliga semestrar de verkar ha och så vidare...

Det här är bland de mest effektiva sätten att ta ner sig själv, tänker jag. Man tappar energi. Det gör att man inte ser det man själv har. Man missar att alla har sin egen väg att gå. Det tar bort fokus från att utveckla sitt eget liv. 

När det här händer, när du märker att du jämför dig med en kollega, till exempel, och du mår lite dåligt av det, pröva att stanna upp och gör dig medveten om vad det är du tänker.

Ett sätt är att du kan ta det som inspiration när du ser någon det går bra för. Det kan göra det tydligt vad du själv vill utveckla i ditt liv.

Dra tillbaka uppmärksamheten till dig själv. Påminn dig om vad som är bra i ditt liv. Påminn dig om vad som är viktigt för dig i ditt liv. Se till att du prioriterar det.

Gör dig medveten om din kropp och förankra känslan inom dig att vara DU. Du har ansvar för ditt liv och du är värd att du tar dig själv på allvar.

I mitt arbete guidar jag mina klienter att komma mer "i sin kropp" och till sina känslor. Det är en viktig del i att utveckla självkänslan och tryggheten i sig själv och till att bli mer av den man är i grunden.

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla, som är ett favoritämne för mig. Det handlar om att lära känna och förstå sig själv, bli trygg i sig själv och utvecklas. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Idag handlar det om mod och sårbarhet.

För att kunna leva autentiskt, i kontakt med oss själva, tillsammans med andra och agera utifrån det som är sant för oss behövs det många gånger mod. 

Det kan kännas väldigt riskabelt och vi kan bli rädda att bli sårade, när vi på det här sättet visar vem vi är. Samtidigt är det då vi kan mötas på riktigt och få meningsfulla relationer. 

Det här kan vara en jätteutmaning många gånger tycker jag, men det är väl värt att utveckla den här förmågan. Det blir mer upplevelse av meningsfullhet och att känna sig levande i livet.

Man behöver "visa sitt hjärta" var det en man som sa till mig en gång. Fint uttryckt tycker jag.

Författaren Brené Brown beskriver det här väldigt bra och pratar även allmänt om att ha det bra både i yrkes- och privatlivet. Så jag skickar en youtubefilm med henne till dig. Klicka på länken nedan.

Låt dig inspireras!

Elisabet 
https://www.youtube.com/watch?v=mDS5bqvOlhc

Läs hela inlägget »

Hej!

Här kommer mitt inspirationsmail om självkänsla. Det handlar om att utveckla sin självkännedom, självacceptans och medkänsla med sig själv, bli trygg i sig själv och få växa som människa. Det mesta blir roligare då. Inte minst kontakten med andra människor.

Återkommande när jag träffar mina klienter handlar det om att det finns en längtan om att kunna stå upp för sig själv och sina värderingar. Känna att man duger och får vara den man är.

En längtan efter att våga visa sin sårbarhet. Vara så säker så man kan säga det man vill och kunna stå för det. Fortfarande med respekt för andra förstås.

För de flesta av oss känns det som att vi är alldeles ensamma om att känna så. Det är lätt att tro att "alla andra" har ett gott självförtroende och känner sig säkra på sig själva.

Det som brukar hända, dock, när man vågar vara mer sårbar och öppen är att det ger en skön känsla i kroppen. Det utvecklar mod. Det stärker självkänslan att inte hålla igen på det man vill säga. Ställa "dumma" frågor till exempel.

Det bjuder även in till mer mod och öppenhet för andra omkring dig att vara mer mänsklig och visa vem man är. Det kan bli ganska spännande att pröva det här alltmer. Säga som det är. Visa vem du är. 

Hur gör du? Hur vill du göra?

Varma hälsningar
Elisabet

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Länkar

-

Etiketter