Du som har läst mina mail ett tag har sett mig skriva om det här förut. Men det här ett viktigt ämne som är värt en del reflektion tycker jag.
 
Så, jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att våga vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och blir upptagen av min egen upprördhet.
 
Jag behöver kunna orka och våga vara i den jobbiga känslan, "äga" den, härbärgera den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det blir annars svårt och skrämmande för barnet att hantera.

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen eller slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.
 

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.
 

Då hjälper jag den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 
 
 
Tar du hand om din sårbarhet?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Sårbarhet och mod handlar den här texten om.

De hänger ihop.
 
Att känna oss sårbara är kanske något som vi i allmänhet vill undvika. Ändå är det ju allmänmänskligt att vi upplever oss som sårbara, allt det där som kan kännas så mycket och så jobbigt om vi törs känna det.
 
Det kan vara svårt att erkänna de känslorna för andra och ibland även för oss själva.

Det är lätt att tro att vi är ensamma om att känna oss sårbara. Det är inte så ofta människor pratar med varandra om de här sakerna, märker jag i möten med mina kunder.

Men det brukar ge en lättnad att prata om det som är känsligt för oss.

För mig var det ett problem under många år att jag ofta kände mig väldigt sårbar och liksom hudlös.
 
Jag känner fortfarande samma sårbarhet men ser det inte längre som ett problem, utan som en tillgång
 
Min erfarenhet är att ju mer jag känner och accepterar min sårbarhet och mina känslor desto tryggare blir jag i mig själv. Jag känner mig mer öppen för andra människor och för livet.

Och desto lättare är det att få en bra och meningsfull kontakt med andra människor
  
Det är också vad mina kunder berättar om, när de alltmer accepterar och lär känna sina sårbarheter.
 
Vi utvecklar mod när vi törs känna och vara den vi är.  Vi blir helare. Vi märker att de flesta andra accepterar oss som vi är.  Vi kan vara närvarande som den vi är.

Våra relationer blir helare och mer närande.

Det kan kännas pinsamt att visa vissa känslor. Man kan bli rädd för hur andra ska reagera.

Men många blir tacksamma när de får ta del av andras sårbarhet. Det ger en känsla av lättnad och hjälper dem att själva våga känna sin sårbarhet.

Jag vill gärna få veta hur du tänker och känner och det här.

Vilken är din största frustration vad gäller dina känslor?
Vilken är din största frustration i dina relationer?
 
Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: självkänsla

"Jag accepterar mig själv på en intellektuell nivå - men jag är osäker på hur är det på en känslomässig nivå."
 
Så sa hon, som jag pratade med om vara vän med sig själv och kunna ta hand om sig, göra val som är hälsosamma, sätta vissa gränser för att man ska kunna må bra.
 
Och det är ju bara om det blir på en känslomässig nivå som det blir "på riktigt". 
 
Känner igen mig i det. Visst tycker jag att jag accepterar mig själv och har en ganska bra självkänsla nuförtiden.
 
Fortfarande finns det dock situationer som triggar gamla sår och det kommer upp känslor som är ganska jobbiga.
 
Det lättaste kan vara att ignorera sånt som känns jobbigt och bara trycka ner känslorna och gå vidare.
 
Men i längden blir det ju inte bra. Såren läker inte. Vi blir att undvika saker för att slipppa känna. Det tar energi att undvika delar i oss.
 
För mig blir det så att jag då behöver påminna mig om att stanna upp och "vara med" den känslan. Ge den värme. Vara en bra förälder till mig själv och låta mig uppleva det som kommer upp. Känna mig "hållen" av mig själv. 
 
På så vis läker mycket av det som legat under ytan och väntat på att få komma upp i ljuset.
 
Det krävs ofta mod och tillit för att tillåta sig känna det vi känner. Och det är då vi växer. 
 
Hur gör du?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
Gestaltterapeut/coach
mail: hello@elisabet-eriksson.com
www.elisabet-eriksson.com
 

Läs hela inlägget »

Önskar du att du lättare kunde sätta dina gränser?
 
Finns det då också en oro att du skulle bli en kärv person som stänger ute andra människor?
 
En person som hela tiden säger nej?
 
Att du blir en person som skalar bort alltmer så det inte blir några människor kvar omkring dig?
 
Så att du kanske blir ensam till slut, för att du har satt så många gränser så du blir att upplevas som svår att vara med?
 
Att du skulle bli illa omtyckt för att du är tydlig?
 
De gränser som jag tänker på handlar om de behov vi känner i varje situation. Den gräns jag sätter idag kan ofta se helt annorlunda ut i morgon i en liknande situation.
 
I kontakten med andra människor kan det låta: Nej, just nu passar det inte bra för mig att...
 
Att sätta sin gräns betyder inte nödvändigtvis att välja bort någon eller något för all evighet utan kanske just för den stunden.
 
För mig känns det i allmänhet tryggt när människor är tydliga med vad de vill och inte vill.
 
Och visst spelar det roll hur vi sätter våra gränser.
 
Det brukar vara lättast när vi har förankrat i oss att vi får vara tydliga med var våra gränser går. Då kan vi kommunicera med respekt för oss själva och andra.
 
Hur reagerar du på andra som sätter sin gräns och är tydliga?
 
Nu är min nya hemsida i stort sett klar:
www.elisabet-eriksson.com
Vad tycker du?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Hej!

Att inte längre orka att inte våga
 
Så uttryckte sig en kompis nyligen. Jag tycker att uttrycket är så bra, om att vilja känna sig fri, vara den man är, göra det man längtar efter.
 
Våga ta steg som innebär en förändring. Kanske välja att bryta upp från något som man inte trivs med.
 
Där man känner att man krymper, inte kan andas ordentligt. Kanske på jobbet, i relationen, boendet, eller miljön.
 
Det behöver inte handla om drastiska saker som att bryta upp från något. Det kan handla om att börja våga stå upp för sig själv på jobbet eller i relationen.
 
Känna att man "pratar från hjärtat" och visar vem man är.
 
Känna att man är stolt över sig själv. Känna att man är autentisk.
 
Eller, det kan handla om att våga ta ett helhjärtat beslutet om att stanna i en relation och verkligen satsa. Om du är en person som vanligtvis går in i saker halvhjärtat med "nödutgången" öppen och alltid är beredd att lämna och inte ger din hän. Aldrig riktigt visar dig själv, ditt hjärta.
 
Modet att våga vara den man vill vara och göra det som känns sant och riktigt.
 
Att inte våga blir i längden smärtsamt
 
(Vill infoga här:
 
allt jag skriver om i alla mina texter handlar samtidigt om att vara respektfull mot omgivningen.
 
Och det tror jag ingår att man vill när man är i kontakt med sig själv och sina känslor på en djup nivå och lever autentiskt.
 
Sen kanske man behöver säga och göra saker som omgivningen inte gillar, men man kan ändå göra det med respekt.
 
Så för mig handlar det inte om att köra sitt race och strunta i andra. Förmodligen självklart för dig, men jag vill ändå ta upp det.)
 
Vad tänker du om att våga? Var har du dina utmaningar?
 
 
 
Jag älskar att guida mina klienter till trygghet i sig själv, mod, att hitta sin mening i livet, glädje och fina relationer
 
Maila mig om du har frågor och vill veta mer om hur jag jobbar:
 
hello@elisabet-eriksson.com

Läs hela inlägget »

Hej!

Att känna trygghet, mod och frihet att vara den man är, är en längtan hos många jag möter. Inte minst för mig själv.
 
Att ha modet att våga vara rädd är ett uttryck som jag tänker på i det här sammanhanget. När det handlar om förändring i livet.
 
För förändringar blir det ju i livet ibland, i relationer, på jobbet och annat.
 
Ibland väljer vi att förändra saker. Ibland är det andras beslut.
 
Det kan vara saker som vi upplever står helt utanför vår makt att påverka, som gör att saker förändras i vårt liv.
 
Så visst kan det gunga till i magen och under fötterna. Ordentligt. Och det blir en instabil tid. Det kan bli smärtsamt.
 
Om vi har så mycket inre trygghet att det är ok att vara rädd. Att vi kan stå ut med den känslan, att orka bära den. Bara våga vara i den. Inte få panik. Veta att det är en förändring, en transformation som det handlar om. 
 
Då blir det lättare att ta det som det är. Tillåta oss att känna tillit.
 
Så gick mina tankar idag.
 
Vad pågår i ditt liv? Förändringar, inre, yttre?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Mer om att sätta gränser...
 
Hur märker du att det är dags för dig att sätta en gräns? Att du behöver avsluta något? Säga nej?
 
Jag tänker att det är väldigt viktigt att kunna känna när det är dags att sluta med något. 
 
Hur upplever du det i din kropp? Vilka är dina kroppsförnimmelser som säger dig att du behöver sätta en gräns? Var i kroppen känner du det?
 
Lyhördhet för dig själv behövs för att till exempel
 
kunna avsluta jobbet när du är trött och inte köra över dig själv genom att ignorera vad din kropp säger dig.
 
låta bli att träffa den där personen, när du märker att din kropp säger nej, kanske genom att du tappar energi, eller att din andning blir grundare, eller du kanske får en olustkänsla i magen varje gång ni ska träffas.
 
För mig känns det främst i solarplexus, både när jag är på väg att gå över min egen gräns eller om jag upplever att någon annan har trampat över min gräns.
 
Likaså är det i solarplexus som jag reagerar om jag förnimmer att jag har har gått för långt i något jag har sagt till en annan person.
 
Andningen är en viktig kompass för mig. Jag får en grund andning om jag är på väg att göra något som jag egentligen innerst inne inte vill och som inte är bra för mig.
 
Det betyder att jag åtminstone behöver stanna upp och kolla vad som är på gång.
 
Kroppen är väldigt klok och är värd att lyssna på och ta på allvar. 
 
Hur gör du?
 
Är du medveten om din kropps signaler?
Tar du dem på allvar?
Hur blir det när du inte tar dem på allvar?
 
Det kan krävas mod och träning att känna och lyssna på kroppen och våga ta dess signaler på allvar. 
 
Det kan innebära att vi behöver ändra på vanor, vilka vi umgås med och hur vi prioriterar hur vi använder vår tid och vad vi gör.
 
Det finns också en lätthet och frihet i att lyssna på kroppen när man har upptäckt hur klok den är. Säger den stopp eller nej, så är det som jag behöver lyssna till, är min erfarenhet.
 
Hur tänker du om det här? 
Vilka är dina erfarenheter?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Tycker du att det kan vara svårt att sätta gränser i din relation med dina nära och kära? I meningen att vara tydlig med vem du är, vad du står för, vad du vill?
 
Ofta har våra tidiga erfarenheter av hur andra har satt gränser mot oss gjort att vi förknippar det med något negativt. Kanske till och med hotfullt och aggressivt.
 
Eller vi har inte har fått tydliga gränser och vet därför faktiskt inte hur man gör
 
Och då blir ju förstås så att vi blir kluvna till hur vi ska bära oss åt.
 
Vad har du lärt dig om att stå upp för dig själv och sätta dina gränser? Var kommer det ifrån?
 
Hur blir det om du inte är tydlig med vem du är, vad du står för och vad du vill?
 
Det kan bli en känsla av osäkerhet. Rädsla, till och med. Om du upplever att du inte kan stå upp för dig själv. Inte skydda dig själv.
 
Det kan bli en känsla av otydlighet med vem du är. Du kanske varken låter dig själv eller andra riktigt veta vem du är, vad du står för och vad du vill?
 
Kan du känna igen dig i det? Jag känner igen mig. Och jag har fått jobba med det här och gör det fortfarande, även om det känns mycket lättare nu.
 
Vad riskerar du när du är tydlig?
Vad är risken med att vara otydlig?
Vad händer i kontakten med andra när du inte visar vem du är? Eller visar en förminskad version av dig själv.
 
Börja idag med att göra dig uppmärksam på hur du gör. Hur går det till när du låter bli att stå upp för dig själv? Vad är det du tänker? Vad kände du som gjorde att du höll dig tillbaka?
 
Och framför allt. Var inte hård mot dig själv när du inte står upp för dig själv som du skulle önska.
 
Ge dig själv lite varm uppmärksamhet och omtanke. Det är en process att våga säga nej och att stå upp för sig själv allt mer.
 
Kolla in min kurs!
Kurs LÄR DIG KÄNNA OCH SÄTTA DINA GRÄNSER!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Jag möter många som pratar om att det är svårt att sätta gränser. 
 
Det kan handla om många olika sammanhang. Som när man vill sätta en gräns mot en annan person. Som att säga ifrån när man känner sig överkörd. Eller när någon ber om något som man inte vill säga ja till egentligen.
 
Det kanske känns som att du sätter dina gränser för kraftfullt så att andra blir osäkra. 
 
Det kanske känns svårt att hitta ett bra sätt att uttrycka dig.
 
Det kan handla om att sätta gränser för sig själv. Som att sluta jobba i rätt tid innan man är helt slut. Att gå och lägga sig när man är trött och inte fortsätta titta på tv. Eller att sluta äta innan man är övermätt.
 
Det kan handla om att man träder över andras gränser, för att man tycker att man är snäll när man vill hjälpa till, fastän den andre personen har tackat nej till hjälpen. Man kanske ger råd som inte är efterfrågade eller välkomna.
 
För att kunna vara lyhörd för sina egna och andras gränser behöver vi vara connectade med oss själva och känna när kroppen och vår "inre röst", vår inre kompass, säger stopp.
 
Och inte minst att våga lyssna till vad vår inre klokhet säger oss.
 
Vad tänker du om att sätta gränser?
I vilka sammanhang tänker du på hur du sätter dina gränser?
När känns det svårt?
När känns det lätt?
Hur reagerar du på andra som är tydliga med sina gränser?
Hur reagerar du på de som är otydliga med sina gränser?
 
Skriva till mig och berätta! Jag blir glad för kontakt med dig och att få höra hur du tänker.
 
För dig som känner att det här hakar tag i dig och att det är något som du vill utveckla, så håller jag på att utveckla kursen
 
Lär dig känna och sätta dina gränser
 
pilotkurs, en online-kurs i 5 delar, där vi möts en gång i veckan i en liten grupp på högst 6 deltagare. Start i april.

Varma hälsningar
Elisabet
 

Läs hela inlägget »