Särbarhet och din familj

Hej!

Jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och är upptagen av min egen upprördhet.  

Jag behöver kunna bära den jobbiga känslan, "äga" den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det är ingen hjälp för honom eller henne, tvärtom. 

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen och slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.

Jag hjälper den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 

För mig har det varit väldigt viktig med medvetenheten om vad jag själv saknade och hade behövt som barn. Det har gjort att jag har fått möjligheten att ge det till mina barn. 

Vilket stöd fick du? Kunde dina föräldrar vara i sin sårbarhet och vara med dig när du hade det jobbigt? Hur har det påverkat dig?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln