Särbarhet och mod

Du som har läst mina mail ett tag har sett mig skriva om det här förut. Men det här ett viktigt ämne som är värt en del reflektion tycker jag.
 
Så, jag fortsätter skriva om vår sårbarhet. Det här svåra. Samtidigt som vi kan hitta så mycket resurser i oss själva genom att våga vara där, i det som känns så starkt.

Inte minst i kontakten med våra barn, är det viktigt att vi som föräldrar orkar vara i våra känslor. 

Om jag som förälder är rädd och orolig för hur det ska gå för mitt barn, är det viktigt jag inte "förlorar mig" i den känslan. För då lämnar jag barnet och blir upptagen av min egen upprördhet.
 
Jag behöver kunna orka och våga vara i den jobbiga känslan, "äga" den, härbärgera den, så jag inte för över mina jobbiga känslor på mitt barn. Det blir annars svårt och skrämmande för barnet att hantera.

Om jag i stället ger mitt barn budskapet att "nu har vi en jobbig situation", i skolan till exempel, "och jag delar det här med dig. Jag påskyndar inte processen eller slätar över. Jag är med dig i det som är jobbigt och jag litar på att vi reder ut det här. " så lär jag mitt barn en grundtrygghet.
 

Och samma sak när jag vill stödja min partner eller någon annan vuxen förstås. När jag vågar känna det som dyker upp i mig och kan vara i och bära den känslan, kan jag vara ett bra stöd.
 

Då hjälper jag den andre personen att vara i sin sårbarhet och känna sina känslor.  Det hjälper hen att få perspektiv, styrka och mod. 
 
 
Tar du hand om din sårbarhet?

Ha det gott!

Varma hälsningar
Elisabet
 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln