Att acceptera sig själv

"Jag accepterar mig själv på en intellektuell nivå - men jag är osäker på hur är det på en känslomässig nivå."
 
Så sa hon, som jag pratade med om vara vän med sig själv och kunna ta hand om sig, göra val som är hälsosamma, sätta vissa gränser för att man ska kunna må bra.
 
Och det är ju bara om det blir på en känslomässig nivå som det blir "på riktigt". 
 
Känner igen mig i det. Visst tycker jag att jag accepterar mig själv och har en ganska bra självkänsla nuförtiden.
 
Fortfarande finns det dock situationer som triggar gamla sår och det kommer upp känslor som är ganska jobbiga.
 
Det lättaste kan vara att ignorera sånt som känns jobbigt och bara trycka ner känslorna och gå vidare.
 
Men i längden blir det ju inte bra. Såren läker inte. Vi blir att undvika saker för att slipppa känna. Det tar energi att undvika delar i oss.
 
För mig blir det så att jag då behöver påminna mig om att stanna upp och "vara med" den känslan. Ge den värme. Vara en bra förälder till mig själv och låta mig uppleva det som kommer upp. Känna mig "hållen" av mig själv. 
 
På så vis läker mycket av det som legat under ytan och väntat på att få komma upp i ljuset.
 
Det krävs ofta mod och tillit för att tillåta sig känna det vi känner. Och det är då vi växer. 
 
Hur gör du?
 
Varma hälsningar
Elisabet
 
Gestaltterapeut/coach
mail: hello@elisabet-eriksson.com
www.elisabet-eriksson.com
 

Kommentera gärna: